Min fina lilla kille, gud vad jag saknar honom. Jag kan känna sån ångest över att jag lämnade bort honom, men jag vet ändå att det var det bästa för honom eftersom att har egentligen inte var något för mig, kände jag då i alla fall. Jag fastnade i en liten bubbla med honom och jag kunde inte uteckla mig så mycket med honom, utan jag fick kämpa för att försöka få upp honom på min nivå. Vissa dagar gick han som en klocka och jag började nästan gråta av lycka, men vissa dagar fick jag nästan kämpa ihjäl mig för att ens få honom att böja sig på volterna. Även om jag ibland kände att jag ville ge upp och bara skita i de målen jag hade med honom, så älskade jag honom över allt annat. Det sista halvåret innan han åkte så hittade vi verkligen varandra, jag kände verkligen att han litade på mig. Herregud vad jag älskade denna ponny, men tyvärr så tröttnade jag. Och anledningen till att jag tröttnade var nog att jag hade fastnat, men jag kunde inte haft en bättre vän än Arhamiz. Jag kan känna ett sånt sug efter att få dra ut och galoppera med honom, men ändå så är det så skönt att inte vara tvungen att åka ut varje dag och ta hand om en häst, för det kräver så mycket tid.

Jag är i alla fall så glad över den tiden jag fick med honom, min fina vän. Jag är så glad att han har fått ett så bra hem nu, för det är han verkligen värd!